I lingvistikens värld är det viktigt att använda rätt ord. Eller ja, egentligen är språk i allmänhet viktigt inom lingvistiken. Men det är viktigt att använda rätt begrepp för allt i alla vetenskapliga fält. När de här begreppen når allmänheten kan de ibland bli lite suddiga i kanterna. Här försöker råda bot på förvirringen kring språk, accenter och dialekter.
Språk kontra dialekt
Till att börja med ska vi poängtera att vi inte pratar om språk i deras abstrakta bemärkelse. Den här distinktionen handlar om varför engelska och spanska är “språk” medanspanskengelska och New Mexico-spanska är “dialekter”. Den exakta distinktionen är inte helt lätt.
Den populära beskrivningen av skillnaden mellan språk och dialekter kommer från yiddishforskaren Max Weinreich, som ska ha hört en åhörare säga följande under en av Weinreichs föreläsningar: “Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta.” Även om det framför allt är en rolig fras som biter sig fast, så säger den något om skillnaden mellan språk och dialekter. Huruvida något ska få kallas för språk handlar om hur länder identifierar sina gränser, hur många människor som talar språket och andra politiska aspekter.
“Ett språk är en dialekt med en armé och en flotta.”
Det finns inget vetenskapligt sätt att skilja två språk från varandra. Man kan säga att japanska och svenska är klart olika språk, men vissa språk är väldigt lika varandra. Svenska, norska och danska är så närbesläktade att talare av de olika språken mer eller mindre förstår varandra. Talare av de kinesiska dialekterna, å andra sidan, förstår inte varandra alls, men dialekterna har inte fått kallas egna språk.
Det finns ingen helt tydlig skillnad mellan språk och dialekter. Ibland kan man läsa att dialekter bara är talade medan språk har både skrivna och talade aspekter, men för lingvister är de i princip samma sak. Språk är bara dialekter som talarna själva lyft fram som viktiga.Det kan vara dags att slå hål på en långlivad myt om språk och dialekter. Vad man oftast ser är att ett “språk” anses vara idealformen för tal, som standardengelska, och en “dialekt” är en avvikelse från det idealet, som afroamerikansk engelska eller sydstatsengelska. Det skapar en språklig hierarki som, ärligt talat, är elitistisk. Det är bättre att förställa sig språk som en paraplykategori för alla engelska dialekter, inklusive standardengelska. Ingen dialekt är överordnad någon annan.
Kontentan: Det finns inga vetenskapliga skillnader, men när man läser artiklar på ämnet kommer skribenter sannolikt att hänvisa till “standardvarianter” av språk och allt annat som dialekter.
Dialekt kontra accent
Den goda nyheten är att skillnaden mellan accenter och dialekter är mycket tydligare än mellan dialekter och språk. Den dåliga nyheten är att det finns vissa meningsskiljaktigheter kring vilka de skillnaderna är. Ofta används “accent” och “dialekt” omväxlande. På engelska brukar “accent” verka användas oftare än “dialect” (dialekt) eftersom det senare låter mer vetenskapligt. Båda används ganska flitigt i vår serie The United States Of Accents och i ett antal andra publikationer, men de är inte samma sak. Den definition av accenter och dialekter som oftast används av människor som arbetar med språk är att accenter bara är en del av en dialekt.
En accent handlar om hur människor uttalar ord medan en dialekt inkluderar fler faktorer. En dialekt inkluderar uttalet, grammatiken och vokabulären som används av människor inom en grupp. Därmed skulle ett bättre namn på vår serie vara The United States Of Dialects, men det låter inte lika slagkraftigt.
En annan definition som har använts för att förklara skillnaden är att en dialekt används av människor talar sitt modersmål medan accenter handlar snarare om hur någon pratar ett annat språk. Någon kan till exempel prata engelska med italiensk accent eller brytning. Det inkluderar däremot inte alla sätt som “accent” används på engelska eftersom en New York-accent inte behöver betyda att någon någonsin har pratat ett annat språk. Vissa använder “accent” för uttal och “dialekt” för de ord som någon använder, vilket ligger närmare den första definitionen. Detta kan vara användbart för skribenter som pratar om dessa båda aspekter på olika sätt. Om inget annat anges är det däremot mer sannolikt att den första definitionen används.
Kontentan: Många icke-akademiska artiklar använder orden som om de betydde samma sak, men oftast är en accent hur en person uttalar ord och en dialekt inkluderar en persons uttal, grammatik och vokabulär.
Bonusord: variant
För att undvika de röriga konnotationerna kring “dialekt” och “språk” använder lingvister nuförtiden ofta ordet “variant” istället. Ordet syftar på en variation inom ett språk och används för att gruppera lingvistiska kluster på ett mer exakt sätt. Det finns geografiska varianter (sydstatsengelska, bostonengelska), sociala varianter (överklasspanska, medelklassengelska), standardvarianter (standardengelska, standardfranska) och mycket mer. Du har dessutom din egen personliga variant, som kallas för en idiolekt, vilket är ett sätt att prata som är specifikt för dig. Det används sällan av människor som inte är lingvister, men är det mest användbara begreppet om man vill bryta ner hur ett språk fungerar.